Jag är mållös, fast jag egentligen har tusen saker att säga.
Är så arg, ledsen, besviken och bara allmänt trött.

Ord man kanske använder ofta, och inte alls tar så seriöst på alla gånger. Men i hur jag skriver, hur jag svarar på vissa frågor, märker min vän att något är fel. En vän som befinner sig i ett annat land. Det kallar jag riktig vän.

Jag är borta så mycket som möjligt, för att jag mår bäst då. Jag klarar inte av det längre, det går bara inte. Jag kan inte andas, inte vara mig själv. Jag är inte glad, inte lycklig. Men jag har ett sätt som jag kan bli mig själv igen, bli den glada, spontana och faktiskt roliga tjej jag egentligen är. Jag har hittat min utväg.


All denna olycka har resulterat att mitt små ätande är tillbaka, jag tröst äter?! Och jag trodde det var ett skämt när jag kom på mig själv. Herregud, jag måste sluta nu!!! Ohnej, sluta? jag som har massa godis i väskan, herregud.. Imorgon, då!



Shit, så less på livet. Ska man vilja ge upp när man bara är arton år? Ska man ens ha dessa känslor? Livet är fan tufft, man sparkas ut i vuxen livet för tidigt. Jag tog det med öppnar armar och är vuxen. Medans andra inte gör det. Och går jag in mer på det blir jag bara förbannad igen. Jag har precis hunnit blivit lugn näst intill.. Tårarna gick på högvarv och allt jag ville var att fly, fly till någon som är så långt bort. Men man kan inte fly alla problem, inte alltid. Ska man ta dom med en klackspark eller fightas med dom? Bra fråga. 




Jag är rädd, att jag kommer slå dig sönder och samman en vacker dag.
Javisst, så känner jag gällande rättvisa hit och dit. 



OCH TÄNK INTE ENS TANKEN, "Stackars lilla flicka, verkligen sååååå synd om henne" med ett ironiskt leende på läpparna. För jag vill inte ha någon som tycker synd om mig. Det finns andra som behöver det mer än mig, tro mig! ;)