Idag när det brast för mig på begravningen var när jag såg morfar och mormor ledsna, dom som jag aldrig någonsin sett på det sättet. Och när mamma's moster ska lägga sin blomma på kistan och säger "Sov gott lilla mamma", då gick det inte längre.

Med tanke på hur mycket jävla sjukdomar det är i våran familj och släkt är det egentligen lite dumt att man inte är mer rädda om varandra. Och idag, slog det mig. Jag har alltid fått höra när något barn eller ung människa har dött att man ska aldrig behöva begrava sina egna barn, men då kan jag säga att jag vill inte vara med om att begrava mina föräldrar heller. Tänk om det skulle hända en olycka, tänk om det hade gått ännu längre för mamma när hon blev sådär sjuk, eller om pappa hade dött i bilolyckan, då hade jag inte varit här. Tänk om, det skulle hända något, varje dag är egentligen en stor risk. Och hur fan skulle man klara av det? Att stå där bredvid en kista och där ligger ens mamma/pappa/syskon. Aldrig, jag vill aldrig någonsin vara med om det. Man har inge val, dö är något vi alla kommer göra. Men jag är inte redo för att vara med om det här på ett tag, och jag vet att vi alla tänkte samma tanke idag om att det känns som att det är snart dags igen ;/ ..


När man väl sitter där, vet att det är en människa som faktiskt har dött, lämnat oss, någon vi inte kommer se igen försten det är våran egna tur, det är något oförstårligt och riktigt tufft. Och man tänker inte bara på just den personen heller, utan allt sorgset i livet lurar bara bakom hörnet, för mig blev de tanken på farfar, victor och sebastian, tanken fanns även på annat än dödsfall, andra saker man är ledsen över men som man döljer så himla väl. Det är lätt att allt kommer på en gång..



Jag älskar min pappa, mamma och min storebror,
mer än hela livet.




__________________________________________________
__________________________________________________________________________
___________________________________________________

† Sovgott Gammelmormor †

♥