Satt nyss och läste ett blogg inlägg med tårarna i ögonen.. Jag vet att jag gjorde bort mig, men det var sanningen från min sida, iallafall just då, så som jag uppfattat allt och fått höra ifrån alla andra. Jag kan inte göra mer än att be om förlåtelse. Men du ska veta att jag vet att det var mitt fel.


kommer ihåg vilken tuff person du var för mig, tills vi fick veta sanningen. Hur du och jag växt upp ihop, vi var precis som riktiga syskon, vi delade på precis allt. Du var den ända tryggheten, den riktiga tryggheten för mig. Jag var så rädd att något skulle hända dig igen, efter den där kvällen, efter du och jag setts. Jag var så orolig för dig, sen den dagen, försvarade vi varandra till hundra. Jag vet att jag alltid kunna förlitat mig på dig, att du bara varit ett samtal bort och att du alltid stått på min sida.


alla små bråk, tjafs osv, nej, det skulle aldrig kunna ske igen, det var då, det var länge sen. tiden vi hade tillsammans, var så underbar, vi umgicks precis varje dag, var värsta tuffa "reagge-brudarna" då, vi var bara såå coola på den tiden, ingen var lika häftiga som oss. Och när du började på samma skola som mig, då var det bara såå bra, allt bus vi gjorde, bråk med andra, sånt man bara skrattar åt idag, det är som du säger, ser man tillbaka på allt nu, kan man bara le.


det bästa var väl att jag kunde bara ringa, utan att ens säga något, så insåg du att något var fel, du fanns alltid där och du var aldrig den som sa att allt skulle lösa sig, du satt där och lyssnade och prata med mig om allt och samma för dig. vi visste precis vart vi hade varandra, du är den som bär mina största hemligheter. och jag saknar att dela allt sånt med dig. du är en av de få människorna jag kan kalla riktig vän, även fast vi inte är sånna vänner nu, men du svek aldrig mig och du fanns alltid där. jag kommer alltid älska dig, min sis!