Ja, det är väl dom fyra orden man kan beskriva mig just nu..
Känner mig så sviken och bedragen, att man alltid ställt upp och som tack för det får man en smäll på käften, för exakt så är det. Jag kan inte minnas när jag var så här ledsen, arg och besviken sist. Kanske för att jag aldrig uppnått den nivån till att brista?

Det kommer liksom till en viss gräns, då man inte kan vara tyst längre, då man inte kan ta hur mycket skit som helst. Men tydligen spelar det ingen roll vad man säger längre, ens känslor spelar absolut ingen roll. För det ända folk bryr sig om, är sig själva. Att man ger folk förhoppningar, falska dessutom, det gör inget. Så länge man själv mår bra. Man är bara som en liten jävla leksak som andra plockar fram när det duger. Och jag är så less på vad allt kärlek & jobb heter just nu. Att folk ska vara så egocentriska och bara trampa på andra blir ju tydligen bara mer och mer vanligt.

Man kan ju undra vad man har kvar här? Visst, de lilla som är bra, men borde det inte alltid finnas kvar? Om man mot förmodran skulle komma på tanken att sticka ifrån den här hålan ett år eller två? Riktiga vänner består, eller?

Därför har jag bestämt mig, att jag ger upp. Låter er se mig falla, men jag kommer resa mig igen.. Något såna som ni kommer ha väldigt svårt att göra. Jag har ödslat och lagt ner på tok för mycket av mig tid, energi och gett er för mycket av min värdefulla kärlek, ni är ingenting.