Satt och läste ett gammalt inlägg i en annans blogg nydligen, där hon skrev om hur trött hon är på allt skit hon får ta och hur mycket skitsnack som kretsas. Och att hon kunde komma ur det, men då fick avslöja alla hemligheter. För att bära alla dessa, gör nog bara allt mer. Lögner bildas och skitsnacket blir ännu värre då man egentligen inte kan säga vad som helst.


Tänk vad man vet om folk, tänk vad man kunde förstöra de som är så "äkta" och man börjar undra, vilka som egentligen skulle vara vänner när folk får reda på sanningen. varför ska man sitta och hålla folk bakom ryggen, när alla snackar så mycket ändå.

det är precis som det här som alla gör fel,
- jag måste berätta en sak men du får inte berätta för någon! Och personen lovar, såklart.
(då har den här personen gjort något, det handlar om den!! Och berättar i förtroende)

Personen som fick reda på det, gör samma sak. Berättar för någon den har förtroende för, fast hon/han egentligen inte fick berätta, men trodde att hon/han kunde lita på den..

Och sen fortsätter det..

Så, egentligen kan man inte lita på någon, inte i huvudtaget. Och det är synd.
Men då känner jag såhär, folk jag sagt saker till i förtroendet, har sagt saker vidare när de varit sura och man varit osams. OCH SEN SÄGER, även fast man är osams ska saker och ting stanna där de sas, fast vem håller det? Man ska tänka sig för vad man sagt och gjort, innan man gör sig osams (; bara en tanke!