varje dag blir man påmind om vad som egentligen är äkta, vad riktig vänskap är och om den verkligen existerar. för i denna lilla stad hugger folk varandra i ryggen ständigt men det är liksom inte värsta grejen, utan mer vardagsmat. folk förlåter och går vidare som att ingenting har hänt. i dessa vänskapskretsar kan man göra vad man vill mot varandra och säga vad som helst utan att folk ens rycker på axlarna.

visst, härligt om alla är med och spelar och är med i den vänskapen på samma villkor, men vi andra då som bara tycker att det är rent utsagt för jävligt? om det är okej för andra, så vem säger att saker och ting inte sker bakom ens rygg som inte "vill vara med på det"?

inget gör en förvånad längre, alla är förmodligen lika falska och ingen är bättre än någon annan.