Jag tänker för mycket, på allt. Jag bryr mig för mycket, om alla. Till vilken nytta? Jo, ingen.
Varit ute och gått, diskuterat, bollat med tankar och försökt förstått. Blivit ledsen, arg och glad. Det går upp och ned som en barg o dalbana. Det blir aldrig bra, aldrig som man tänkt sig.

Jag är trött på det här, på att alltid vara den tillgängliga, alltid den som finns där. Tänk om man hade en som är precis som är som sig själv imellanåt. Säger precis de man vill höra, inte den hårda sanningen alla gånger. Någon som förstår och inte säger, släpp det, gå vidare, eller det är inte värt det. Nu menar jag absolut inte att mina vänner inte är till någon nytta, för det är dom. Till tusen. Förstå mig rätt.

Slutsattsen av denna dag blev väl att,
- jag vill att allt ska hända nu och slappnar aldrig av.
- jag tänker för mycket på för mycket saker (haha)
- jag har för många bollar i luften jag inte kan kontrollera
- jag vill äta av kakan, samtidigt ha den kvar
- jag vill ha något, jag vet att jag inte kommer kunna ha kvar

och det värsta, jag är aldrig nöjd..

Jag är trött på att vara ensam.
Att komma hem till en tom och mörk lägenhet. Att få äta och se en film ensam, att få gå och lägga sig själv och att inte få vakna upp bredvid någon man tycker om.

Vissa dagar ångrar man att man hade så bråttom med allt, att ibland skulle det vara så skönt att fortfarande få bo hemma hos mamma och pappa. Nej, det är inte lika kul att bo ensam längre, vissa dagar suger mer än andra..

Nöjd tjej?