Man börjar faktiskt tänka och även fast det inte handlar om mig för tillfället, så låtar jag mig själv påverkas. När man varit vänner så länge, så kan ett litet snesteg ta en drastisk vändning och sen är man längre inte vänner. Klart har vi alla varit med om att man bråkat med bästa vännen eller någon nära vän och alla vet hur lätt saker och ting skiter sig. Men när man börjar bråka om en sak, som egentligen inte ens rör en själv och börjar skylla på andra saker, måste man nog stanna upp och tänka. Är det värt att förlora en vän, pga av detta? Jag har så svårt att förstå, att folk inte förstår att vi inte är 15 längre, att bråka om vem som är vän med vän. Att hon/han är bättre och umgås mer med den. Vem som är mest poppis och vem som inte är det. Väx upp! Är det inte bättre att stå bakom de man tycker om, accepera dens beslut och vara eviga vänner? Vad är det som är så svårt egentligen? Sen om man väl blir oens och osams, då är man inte bara osams med en person heller, utan fler bara dras in och lägger sig i.


Är man inte en större och bättre människa, om man kan glömma gammalt groll, gå vidare och inte bry sig? Är det inte bättre att man kan skippa de förflutna och alla kan umgås? Kanske inte funkar för alla, men om det nu gör det för några, är det då inte bra? Jag tror många önskar att det var så, att det var som förut. Men det går inte, då folk inte kan förlåta, glömma och gå vidare.




Kanske pratar jag i nattmössan just nu, men jag är bara så fruktansvärt trött på att alla bara hugger varandra i ryggen hela tiden och sårar varandra. Folk som ska vara ens "vänner". Visa varandra respekt istället och ställ upp för varandra. Kanske dags för alla, att börja tänka och kolla runt bland våra vänner, vilka som egentligen är äkta. Vilka som kommer och går, vilka som är bekanta och vilka som egentligen bryr sig. Jag är nog inte ensam om att hellre ha 2 äkta vänner, än 20 falska.