Förstår inte varför jag utsätter mig själv för det här.
Att lyssna på dina låtar får mig att rysa i hela kroppen,
en ond och kall rysning gång på gång. De gör liksom ont i hela mig.
Men jag fortsätter lyssna ändå trotts tårarna rinner i sjuhundra.
Jag vill minnas. Skratta & le för de levande stunderna.
Jag tänker på dig min vän.

---

En person var tvungen att lämna oss, för att folk skulle inse hur rädda vi måste vara om varandra. Någonstans kanske man glömmer bort hur mycket ens vänner (gamla vänner) betyder för än. Jag har försökt att reda upp gamla relationer och vänskper utan gensvar. Då ger jag upp. Jag vill inte att något ska hända och jag aldrig fick säga förlåt & hur mycket man tyckte om den personen. Folk får skylla sig själva. Accepterar man inte det som hänt, förlåter och går vidare, då vill jag heller inte att det är ni som står och gråter om det vore mig det hände något. Och eran fot på min begravning är bara att glömma. Man vet aldrig vems liv gud tar nästa gång. Hårt? Ja, för hårt. Men ärligt.