I början här ute var det skit jobbigt att vara ifrån alla, jag ville hem hela tiden. Ofta kan jag känna fortfarande och det var av den anledningen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Enköping, för jag ville känna mig hemma och allt som hör där till. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur besviken jag är på dessa människor som kallar sig vänner. När jag flyttade ut hit, skrev allt för många (människor jag knappt umgicks med) hur mycket de skulle sakna mig, att de minsann skulle komma och hälsa på och att vi aldrig fick tappa kontakten. Ingen av mina vänner har varit här ute, inte ens på min 20 års dag. Ingen hör knappt av sig längre och när man väl är hemma har ingen tid, jag har väldigt svårt för att kalla det vänskap. Och jag tycker det är fruktansvärt tråkigt.

När jag är hemma, känner jag knappt för att träffa någon heller längre, för ingen känns värd den tiden. Jag menar absolut inte att man ska höras varje dag, men om man nu skriver sms att man vill ses och att man saknar varandra, varför prioriterar man inte att träffa den människan när man vet att man kan? Det är av många anledningar jag har slutat att sakna folk, mest för att jag kanske insett att de inte alls betydde så pass mycket för mig som jag trodde och för att de visat sig inte alls bry sig lika mycket om mig heller längre. Jag kan räkna på två händer folk som har värde för mig hemma och när jag flyttade till Sandhamn var det väldigt mycket mer än så. Vissa vänner trodde jag stannade, men jag hade visst fel.


Just nu, nu när jag bestämt mig för att vara här i sommar så är jag mest rädd för att jag aldrig mer vill flytta hem igen, att jag kanske gjorde ett misstag att säga upp mig helt för jag har ingenting som väntar på mig där och jag har inte mycket jag längtar till.


Så enormt glad för mina vänner här ute, tycker om er av hela mitt hjärta! ♥
/ Ville bara lätta lite lätt på mitt hjärta, tack!