Jag har varit precis lika elak och taskig som alla andra. Men jag har även varit en av de bättre, ärligt talat. Är det någon som ringer mig mitt i natten, ignorerar jag inte. Ber någon om hjälp, har jag släppt det jag hållt på med för att hjälpa. Jag har alltid ställt upp och gjort saker med vänner, även fast jag inte alltid älskat det. Det är rätt kul när man tänker tillbaka på saker och kom och tänka på det som bara hände i helgen, vid fyra på morgonen när jag får ett sms av en tjej jag enbart är bekant med som vill prata, mig av alla. Vill inte alls att det ska låta som att jag skryter, för det gör jag absolut inte. Men det känns faktiskt väldigt bra, att kunna ställa upp och att folk har sånt förtroende för en. Det jag försöker säga är, att jag har aldrig lämnat någon i sticket! Sen att jag har svikit, gjort folk illa - det har vi alla. Men jag har även lärt mig massor av det, även av andras misstag också. Det är trotts allt misstagen som får en att skilja på rätt och fel.


Gällande att ställa upp, visseligen har ingen bett mig men, när jag var påväg hem i onsdags såg jag en gammal vän på väg hem .. I klädd kalla kläder i detta varma väder, så jag erbjöd skjus. Menar, är vi inte alla tillräckligt vuxna att kunna släppa saker och ting? Man älskar inte alla och man är inte bästa vän med alla, utan man kan faktiskt vara trevlig och hjälpsam ändå. Eller har jag helt fel?


Jag känner inget ont mot någon gammal vän alls, inte ett dugg. Satt bara och läste gamla inlägg, hur man bråkat och älskat hejdlöst. Och då är det lätt att man inser saker som dessa och börjar tänka vidare. Ville bara lätta på mitt hjärta lite granna i ett långt (meningslöst?) inlägg! :)


Godnatt! :)